Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härför jordiskt; ligger i detta uttryck någon mening? Det
är då intresset för att dock äga någon skymt af himmel på
jorden, en skymt, som Gud måste vilja att vi önska oss,
efter han själf skapat den. Men denna skymt af himmel
hafva människorna jagat bort ifrån sig och jaga den ännu
så mycket de förmå; ty de anse nödvändigast af allt att
göra sig olyckliga i stort. Icke olyckliga i smått; tvärtom utgå
nästan alla institutioner på att hjälpa i det lilla, att försäkra
oss ägandet af det obetydliga, att göra oss lyckliga i småheter,
blott de vinna sitt mål att göra oss lyckan i stort och i det
verkliga till en ren omöjlighet. Detta besynnerliga sträfvande
har till sin första orsak något visst aktningsvärdt, men till
sina följder hotar det att upplösa mänskligheten och att, jämte
lyckan, äfven fördrifva all moral. Hvad kan det då vara för
ett till afsikten aktningsvärdt, som till sina följder blir så
förfärligt? Jo, genom misskännande af hvad sed och lycka
i sig själfva, det är enligt människans sanna natur, äro, har
man trott sig endast kunna alstra grundlig religiositet i
oupphörligt sällskap med personlighetens förstörande: det vill
säga hos en människa, hvars alla former, såsom individ,
sönderkrossades och upphäfdes. Man har trott det sedliga
ligga i det blott och bart allmänna, hvilket man därför kallat
det rena. Man har icke sett, att af all personlighets enskildhet
är allenast det förkastligt, som är emot skapelsens sanna
mening hos den personen, men att allt annat enskildt hos
den, långt ifrån att böra förjagas, är själfva det ena villkoret
för personen att vara hvad den bör. Så står man med all
sin aktningsvärda välmening vid det resultat, att goda seder
icke uppspira på jorden, oaktadt krossandet och förkränkandet
af det enskilda. Äfven genom afgrunder af kval nås ingen
rätt moralitet. Är då vinnandet af ren sed en för människan
oupphittelig skatt? Efter vår förmodan måste sedlighetens
gåta lösas med detsamma som lyckans gåta. Det är människans
högsta problem att finna harmonien emellan verklig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
