Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af en elegant sammetsväst. Då allt detta var i ordning samt
fracken och en för dylika tillfällen förfärdigad hatt påtagna,
begaf han sig åstad.
Öfverste Odenschiöld satt i hörnet af en soffa; liksom
och helt säkert af sin egen tyngd nedlutade öfverstens hufvud
emot hans bröst, och hans grånade ögonbryn drogo sig
tillsammans för en liten middagssömn (klockan hade nyss slutat
klämta fyra i Storkyrkan). Svärdsordensstjärnan hade
intrasslat sig i Wladimirsorden och litet snus fallit därpå.
Grefvinnan (öfverstinnan var själf en grefvinna Gyllenåder)
var ej hemma i anseende till ett besök hos Medberg för att
ombyta schalar, men ett annat äldre fruntimmer satt vid ett
sybord med ett stickarbete och ryggen vänd emot dörren. Vid
fönstret sutto fröken Laura och ännu en annan ung fröken,
äfven med något handarbete och ryggarna vända emot dörren,
ifrigt samtalande om herr Torngrens sista picknick i
Kir-steinska huset.
— Ack minns du, sade fröken Laura, den där civile, som
gick galet då han skulle gå ut — jag kommer inte ihåg hans
namn: As-, Kras-, Bas- eller Trasberg eller något dylikt
-han, som jag talte om för dig, som stod och grinade i fönstret
på Örebro vapen. Jag tycker likväl att han bort kunna läsa;
det står ju så tydligt på dörren : Sortie des dames. Du kan
aldrig tro hur fasligt komiskt det var; han tordes inte på
mig efter han inte var presenterad, ehuru jag nog märkte att
han hade lust, och därför bjöd han upp en flicka med svarta
vantar, som satt längst ner vid dörrn, förmodligen någon af
hans konnässanser. Han måste vara en stor stackare, oaktadt
pappa nämnt honom som en hygglig yngling.
Nu blef hon varse Uno, som inträdt och, stående med
sin sammanklämda hatt under armen, syntes tämligen
förlägen, såväl däröfver, att ingen märkt honom, som öfver
det samtal han mot sin vilja afhört, och hvari han fann sin
egen person på ett föga smickrande sätt beskrifven. — Pappa!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
