Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Det är hennes egna historier,” sade ma chére mére.
”Hon har sina upptåg och är lika angelägen om att göra
sig gammal, som andra äro att göra sig unga. Hon säger sig
vara fyrtio år, men är visst icke fem och trettio. Jag estimerar
icke stort hennes Fågelbo, ty jag förstår mig icke på alla de
snäckorna och maskarna och svamparna, som hon samlar
dit, men hon själf är en kvick och estimabel människa, som
jag tycker rätt bra om.”
”Men hvad skall hon tycka om mig?” tänkte jag, under
det jag, flat öfver min oförsiktighet, återvände med björn
till trillan. Min hatt hade gjort föga uppseende, och jag hade
gjort en dumhet. Begynnelsen af vår färd var icke lysande.
”Bah!” tröstade jag mig, ”fröken Husgafvel är en kvick
människa. Jag är på det hela icke dum. Vi skola nog laga
det där. La Bruyere säger ju: ’Le sot ne se retire jamais du
ridicule, c’est son caractére: Fon y entre quelquefois avec
de 1’esprit, mais 1’on en sort.’ Och lustigt rullade trillan
af mot Adamsro, major Stålmarks boställe. Ett stycke från
gården kom en ung flicka, omkring fjorton år, ridandes
barbacka på en ölänning; hennes hår var rödaktigt, det, äfvensom
hela klädseln, var i stor oordning. ”God dag, fröken Malla!”
ropade björn till den lilla amasonen. ”Äro pappa och mamma
hemma?” — ”Ja bevars!” skrek hon tillbaka. ”Jag rider
Putte vall!” Hon red, vi foro. ”Gud bevara mig,” ropade
jag, ”skall detta vara en fröken?” — ”Ja!” svarade björn
lakoniskt. Vi kommo upp på gården. Där var ett väldigt
larm. Tre unga herrar i jaktdräkter rasade med visst ett
halft tjog hundar. Vid åsynen af björn och hans hona vände
sig det skällande kompaniet mot vårt menlösa ekipage, men
lockades, till all lycka för mitt och Pålles hjältemod, bort af
de unga herrarna, och den muntra men oharmoniska kören
drog sig längre bort. ”Detta ställe borde heta Adams-oro,”
tänkte jag. Under det jag gick genom förstugan, fick jag
någonting mellan fotterna och höll på att falla omkull. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
