Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än du; jag bara låtsade så för att . . .” Hon bleknade,
stammade och måste sätta sig.
”Hvad har jag gjort, olyckliga?” ropade jag utom mig
och kastade mig ned och rullade mig på golfvet bredvid den
blödande. ”Förlåt––––o, förlåt mig!”
I detsamma hördes ett förskräckligt buller på dörren;
Pylades släpade sig dit, öppnade, och in rusade fäktmästaren
och tre lärarinnor, och nu förlorade jag sansningen.
Först flera veckor därefter fick jag veta, att Pylades
hade forrådt mig och ännu samma morgon skrifvit till en af
lärarinnorna, för att bedja henne förhindra mitt dåraktiga
företag. Biljetten hade dock kommit för sent fram och den
förskräckta lärarinnan för sent att hindra duellen.
Brita Kajsa — ty härefter kristnade jag ej mer om folk
— blef verkligen inom kort tid fullkomligt helbrägda från sin
blessyr, men jag låg farligt sjuk i öfver ett fjärdedels år.
Denna sjukdom gjorde likväl godt och svalkade välgörande
mitt häftiga temperament. När jag blef åter frisk, fick jag
veta, att Brita Kajsa rest med sina föräldrar till Finland,
där de voro bosatta; att hon flera gånger under min sjukdom
besökt mig samt yttrat mycken ledsnad öfver att hon retat
mig och att hon måste lämna Sverige, innan jag blifvit frisk
och vi fullkomligt försonade. Äfven jag var ledsen att ej ha
fått säga henne ett vänligt afskedsord, men min häftiga
sjukdom — under hvilken jag nästan beständigt yrade — hade
mycket försvagat de gamla intrycken, och nu kommo en
mängd nya: död, nöd, arbete för bröd och mycket, som gjorde
ondt, men som verkade godt på min karaktär. Jag glömde
det förflutna — och därför nog därom. Nu till det
närvarande.
Tolf år hade gått förbi. Jag hade alldeles förlorat min
forna fiende ur sikte: jag hade glömt min forna tapperhet;
jag hade blifvit en människa, som förstod att värdera tsar
Peter och ville alla människor — äfven ryssarna — väl;
15. — Nationallitteratur. 12.
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
