Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tycktes resa sig på hennes hufvud. Jean-Jacques bleknade
äfven och drog sig undan. Ma chére mere var verkligen
förfärlig att se, och nästan andlös af förskräckelse väntade jag
något rysligt utbrott. Men plötsligt tycktes ma chere mere
stelna i den hotande ställningen; orörlig, stum och hemsk,
såsom fattad af en ryslig förtrollning — såsom hade ett
ohyggligt spöke blifvit uppkalladt för hennes blickar —, stod
hon länge så, och blott andedräkten hväste tung och bar
vittne om en inre — ångest eller vrede —, jag vet ej
hvilket-dera. Under det hon stod så, förvandlades min förskräckelse
i hjärtångest, och jag var i begrepp att springa fram till henne,
men björn höll mig häftigt tillbaka, och med sin arm om
mitt lif satt han själf helt stilla och betraktade henne
uppmärksamt. Ingen annan nalkades henne, och om en stund
gaf den förfärliga spänningen vika af sig själf. Den knutna
handen föll ner, någon lifsfärg återkom i ansiktet och i de
blånade läpparna, ögonen blefvo mildare. Hon andades några
gånger djupt, men allt saktare, liksom suckande, och utan
att säga ett ord eller se sig om på någon, skred hon långsamt
ut ur rummet och stängde hårdt igen dörren efter sig. Det
oaktadt ville jag följa henne, men björn hindrade mig, och
då han såg mig så orolig och upprörd, tog han mig afsides
och gaf mig en förklaring öfver detta underliga och hemska
uppträde i dessa ord:
”Ma chére mére har haft en son, som hette Bruno, och
han ...” — ”Är död?” afbröt jag frågande. — ”Ja!”
-"Och därför verkar hans namn, hans minne så på henne?”
sade jag frågande och förvånad. — ”Icke blott därför; han har
gjort henne stor sorg, och allt, som påminner om honom,
särdeles nämnandet af hans namn, skakar henne häftigt. Men
man får ej låtsa om sådana utbrott; hon tål det ej, och de gå
snarast öfver, när hon helt och hållet lämnas åt sig själf.”
— ”Men hvad har det då varit med hennes son?” — ”Det
är en lång historia, Fanny; jag vill säga dig den en annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
