- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 12. 1800-talets äldre prosadiktare. 1. Cederborgh, Crusenstolpe, Fredrika Bremer, Sophie von Knorring /
267

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gång.” — ”En annan gång är en skälm; jag hatar ’en annan
gång’. Jag kan inte vänta längre än tills i afton, björn!” —
”Nåväl då, i afton! Nu få vi ej stå här och hviska längre.”
Vi återvände till de andra.

Lagman Hök satt i soffan vid patiensbordet, och jag
såg att han sökte lägga ”la blocade” ungefär i samma skick,
som den befann sig i den stund, bordet kastades omkull, på
det ma chére mére vid sin återkomst i rummet ej måtte af
något erinras om det uppträde, som förefallit. När det lyckats
honom att få korten i ordning, snusade han och nös nio
gånger å rad, hvilket försatte Ebba i ett häftigt skratt. Hans
omtanka för ma chére mere rörde mig. Sådant är älskvärdt.
Så skola vänner tänka för hvarandra. Har jag tecknat för
dig lagman Höks porträtt? Jag tror ej. Se här ett flyktigt
utkast. Han kan vara omkring sextio år, är mager och
lång, har långa fötter, långa händer, lång hals och ett långt
ansikte, i hvars koppärr och fåror du finner idel fulhet,
ända tills du kommer öfver en stor höknäsa och träffar på
ett par ögon, som under djupa ögonhvalf ha en lugn, god
och behaglig blick. De göra intrycket af vänliga ljus, som
man en kulen höstafton ser skimra ur härbärgets fönster.
Han tyckes ha en pinne i hvar led, jag har aldrig sett en
rygg så lång och stel, och hvar gång jag ser honom, måste
jag undra på att någon kan beskylla honom för ”poetiska
fantasier”. Men ma chére mére tycks ha en fix idé därom.
För öfrigt kan jag föga döma om honom. Han talar sällan
vid någon utom vid ma chére mére. Hans röst och skick
äro sakta, men fast han är tyst och stilla, är man alls icke
fallen för att glömma, att han är i rummet. Han är visst en
god människa, men snusar så förfärligt, att stora högar snus
ligga vid stället, där han suttit. Nå, det är icke något ondt
i det.

Medan lagman Hök lade i ordning patiensen och
Jane-Marie, Jean-Jacques och jag talte om musik, fick Ebba tillfälle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/12/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free