- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 13. 1800-talets äldre prosadiktare. 2. Emilie Flygare-Carlén, August Blanche, Orvar Odd, Onkel Adam /
33

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nu voro alla tankar på Rosenberg förgätna, på allt,
såväl det förflutna som det framtida: endast kärleken och
Arve gåfvo lif åt de flygande pulsarna. Men tiden förgick,
hon hörde sin far gå i kammardörren, och nu måste hon ned
för att slå i kaffet.

”Se här, pappa, jag har passat min nya klänning för
ati ha något att roa mig med i ensligheten — tycker ej
pappa att den är vacker?” frågade hon och vände sig på
tå framför gubben.

”Å jo, mycket vacker — det är bara skada, att du
inte fick visa dig med den i sta’n. Men om du vill, skall
du få följa med på makrilldörje i kväll. Jag tar ett par af
karlarna med mig.”

”Det vore allt roligt, kära pappa! Men nu är det så,
att jag väntar Lena hit: jag har lofvat att klippa till en
klänning åt henne.”

”Så så, det var bra — då får du någon att språka
med. Tratta nu litet konjak på resflaskan och lägg in litet
aftonvard, för jag har sagt till om båten!”

”Strax, pappa!” Gabriella vidrörde knappt golfvet. Allt
gick ju så förträffligt i lag. Och ehuru det var sant, att
Lena begärt få en klänning tillklippt, var det likväl icke
sagdt, att hon skulle komma just i dag; men gjorde hon
det, så finge hon väl lämna tyget kvar till lägligare tid.

Fortare än Haraldsson någonsin blifvit betjänad, var
allt färdigt och i båten. Under tillönskan, att Lena snart
måtte komma och roa hans skatt, reste gubben af, och
Gabriella stod på bryggan, vinkade med näsduken och ropade:
”Adjö, pappa — välkommen snart hem!” Men hennes ögon
spanade åt annat håll och upptäckte äfven, sedan dörjebåten
vikit om udden, en rörlig punkt i fjärran, hvilken hennes
hjärta sade henne måste vara tulljakten.

Gabriella missräknade sig icke. En halftimma senare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/13/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free