Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kostnad af sin egen styrka, trösta henne. ”Du står,
Gabriella, för mig i denna stund såsom det skönaste och bästa,
Gud har skapat, och hvad helst jag än får sakna under
kommande år, har jag dock minnet . . . Gud välsigne dig —
tack för den korta glädje du skänkt mig! Jag är här den
öfverflödigaste.” Han kysste henne häftigt. Och med ett
handslag, som Rosenberg ej kunde vägra, gicK Ärnman
ombord på jakten.
”Hvart ska vi nu styra?” frågade Simon jaktkarl, som,
nästan förbryllad af alla dessa fram- och återresor utom
tjänsten, icke visste hvad det skulle bli af.
”Styr hvart du vill!”
’Hvart jag vill? Då styr jag hem, efter vi inte ha
något annat att göra.”
”Ja men, det går an!” Och Arve, som, ifall ej hans
gamla mor funnits, skulle ha varit glad att få styra direkte på
Karons färja, gick ned i ruffen och kastade sig på den plats,
där en gång Rosenberg och sist Gabriella suttit.
* * -* *
TJUGONDE KAPITLET.
Med blicken stelt fästad på dörren, där Arve försvunnit,
och med nästan stelnadt hjärta stod Gabriella midt emot
Rosenberg, hvilken syntes så döfvad af det starka slag han
erhållit, att han ej klart fattade hvad som tilldrog sig omkring
honom. Så förflöto några ängsliga minuter. Då närmade
sig Gabriella och tog hans hand. ”Rosenberg”, sade hon
mildt, ”lider du ensam? Hvad tror du väl att Arnman
nu känner och jag?”
”Tyst, tyst!” bad Rosenberg, hvilken, då han höll
Gabriellas händer mellan sina, icke ville höra ett enda ord,
som störde den saliga villan, att hon ännu var hans. ”Tyst,"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
