Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upprepade han . . , ”ännu några fattiga ögonblick är du min!”
Och han höljde hennes hand med kyssar, ej brinnande varma
som nyligen Arves, nej, iskalla såsom hans darrande läppar.
”0, Gabriella, hur kunde du vara trolös?”
”Icke så, Rosenberg! Efter det beslut, jag nu tagit,
har du ej rättighet att göra mig någon förebråelse. Vi, jag
och Arve, äro nu lika olyckliga som du — därför får du
icke klaga!”
”Du och Arve . . . och du uttalar dessa ord tillsammans.
Du och den eländige, som först . . . å, jag minns . . .”
”Ack, Rosenberg, var icke så orättvis! Kanhända hade
icke du, såsom Arve nu gjorde, afsagt dig din lycka för att
ej göra hans smärta större. Du borde ha sett på honom,
när han lämnade dig.”
”Kärlekens försvar — o, ve och plåga, och det af dina
läppar för en annan! . . . Men säg, Gabriella, säg mig så
uppriktigt som om vi stode inför vår Herre, har du haft
Arn-man kärare än du en gång hade mig? Fastän du gör dig
stark vid denna afsägelse, som du ej ännu bör begära att
jag skall uppskatta, så märker jag nog hvad du lider. Har
du älskat honom högre än mig?”
”Jag vill ej, jag hvarken kan eller bör ljuga,
Rosenberg! Du vet, att då jag blef förlofvad med dig, var jag så
ung: jag kunde icke då känna denna känsla så stark som
den kan blifva. Hade du ej lämnat mig en så evigt lång
tid, och hade ej sannolikheten om din död gjort, att jag
nästan betraktade mig som din änka, då hade jag bestämdt,
det vet jag med visshet, blifvit dig trogen. Men som det
nu var, sedan jag förnött flera år i sorg och längtan efter
dig, öppnades småningom mitt hjärta, utan att jag visste det,
när jag närmare lärde känna Arnman. Efter hand, och då
så många månader förgingo efter de tre åren, glömde jag
ej ditt minne, men det mattades, och hela min själ, alla
mina känslor öfverflyttades till Arve. Ännu i eftermiddags,
4. — Nationallitteratur, 13.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
