- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 13. 1800-talets äldre prosadiktare. 2. Emilie Flygare-Carlén, August Blanche, Orvar Odd, Onkel Adam /
114

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

du vore Luther och jag satan, eftersom du så där kastade
bläckhornet efter mig. Just så sade majorn, var det inte så?"

"Ack, din förhärdade niding!" röt majoren och ville
ånyo rusa på Blom.

"Men vi ha ännu inte undersökt själfva boden,"
anmärkte häradshöfdingen, ånyo trädande emellan, "pufferten
måste bestämdt vara undanstucken här nånstans."

Med anledning däraf började man undersöka den lilla
materialboden, golf, väggar och tak, men allt lika förgäfves.
Majoren, hvilken icke var den minst nitiske vid detta
tillfälle, råkade, till råga på sitt missöde, att stöta emot ett
kolossalt getingbo, som satt vid en takstol, hvilket hade
till följd, att en mängd bålgetingar af lillfingerslängd genast
svärmade ut och började surra kring öronen på de
innevarande. Alla rusade på ögonblicket ut ur boden, skrikande
och anfäktande sig på det förfärligaste.

Liksom lansiärer med fällda lansar och understundom
kanske farligare än dessa, satte getingarna efter de flyende.
Häradshöfdingen och prosten hoppade som tättingar bland
drifbänkar och gurklister och nödgades slutligen kasta sig
framstupa vid brädden af trädgårdsdammen och i flera
repriser doppa ner sina hufvuden i det gröna vattnet, för att
på detta sätt bli kvitt sina fiender. Bägge hade bespetsat
sig på en finare middag och att få börja med supanmaten,
såsom brukligt är på större middagar; men en sådan
grönsoppa ! De förbannade i själ och hjärta både soppan och
värden.

Värst ansatt var dock värden själf, ty getingarna, som
instinktmässigt uppfattat förstöraren af deras lugna hem,
riktade sin hufvudstyrka mot honom.

"Hjälp, hjälp! Hitåt till hjälp!" vrålade han, under
det han med bägge händerna ref sig i hufvudet och
sprattlade med benen, liknande de där pappersfigurerna, hvilkas
ben och armar barnen sätta i rörelse med en tråd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/13/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free