Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Ack, ja!" inföll gumman, hvars misstankar småningom
försvunno. "Vi ha aldrig förskjutit henne oaktadt hennes
svaghet; vi tro till och med att hon är oskyldig, fast hon
varit obetänksam. Det är hon själf som på sista tiden
van-trifts hos oss. Jag bekänner dock, att jag i går afton lät
min häftighet bryta ut, så att jag åter förebrådde henne
för det hon förstört både sin och min lycka. Magistern skall
få höra alltsammans."
"Jag vill vara så kort som möjligt," fortfor gumman.
"Jag var god vän med Carolinas mor, som dog i mina
armar och skänkte mig flickan, som då var fyra år. Ack.
hon har varit vår glädje i sexton år, och vi ämnade lämna
alla våra smulor åt henne, när vi en gång falla undan, ty
vi hoppades att hon skulle bli hustru åt vår enda släkting,
den hederlige assessor Carl Stadius, som höll så mycket af
henne; magistern skall veta, att Stadius är bara trettio år
och redan assessor i hofrätten. De voro redan förlofvade.
Då kom Carolinas olyckliga dag. Jag och hon sutto
tillsammans och sydde i förmaket härinne; Stadius satt bredvid
öfverlycklig och talade om den stundande bröllopsdagen.
Jag behöfde för ögonblicket en sax, fick icke rätt på min
egen, utan sökte i Carolinas sykorg. Under det jag letade
efter saxen, fick jag se någonting så lysande och vackert,
att jag skrek till af glädje: ’Ack, en sådan dyrbar gåfva!
Hvad du har för en god fästman, Carolina lilla! Jag har
aldrig sett dylikt. Se, hur det blixtrar!’ Därpå lyfte jag upp
i solskenet det smakfullaste, dyrbaraste juvelsmycke man kan
föreställa sig. Jag trodde att Carolina fått det af assessorn
och började förebrå henne, för det hon hållit gåfvan
hemlig för mig. Men då jag vände ögonen från juvelerna, såg
jag assessorn blek och hemsk som ett lik och Carolina
blossande som en febersjuk. Assessorn steg upp och sade med
dof röst: Törlåt mig, mamsell Carolina, att jag så länge
besvärat! Jag borde ha gifvit juveler i stället för blom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
