- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 13. 1800-talets äldre prosadiktare. 2. Emilie Flygare-Carlén, August Blanche, Orvar Odd, Onkel Adam /
154

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skyddaren kvar. De äldre kupidonerna så väl som de yngre
kunde skryta med lika rikt förgyllda pilar.

”Jag har ett uppdrag, herr grefve,” sade magistern,
”från mamsell Carolina W.”

”Nå ändtligen!” utbrast grefven utan att förbluffas af
den svarta prästkaftanen. ”Hon har då inte glömt mig, den
charmanta flickan!”

Magistern skildrade med få, men kraftiga ord hvad hon
lidit just för det att grefven funnit henne så ”charmant”.
Woyna blef verkligen ledsen, fast han denna gång endast
var en oskyldig orsak till en kvinnas lidande. Magistern
framtog det olyckliga smycket och bad grefven taga det
tillbaka.

”Hvad betyder detta!” ropade Woyna. ”Jag har aldrig
gifvit henne något. Jag erkänner, att jag bjöd henne tömma
en hel juvelerarbod, men hon afslog mitt anbud med en
prinsessas värdighet och lämnade mig förlägen, lik en som
velat fånga en solstråle.”

”Hvem har då kunnat lämna henne denna dyrbara
gåfva?” frågade magistern.

”Någon annan, lyckligare än jag!” svarade grefven med
ett ännu sorgligare uttryck på sitt ansikte, men som icke
föreföll magistern lika vackert som det förra.

Dennes tro på Carolinas oskuld vacklade ett ögonblick.
Hon hade någonting att dölja, hon skyllde på Woyna. Det
fanns då en annan, det finns så många diplomater.

”Låt mig se litet på broschen,” bad grefven och
betraktade smycket noga. ”Men hvad vill det här säga!”
utbrast han. ”Broschen har verkligen varit min, och jag
har gifvit bort den, men åt en annan. Huru har den
kommit i Carolinas händer?”

Saken invecklades ännu mer. Slutligen sade grefven
vänligt: ”Jag hoppas likväl, att allt skall kunna förklaras
till den stackars flickans bästa. Gå till den gamla grefvin-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/13/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free