Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åtnöja sig med gamla skolstäderskor. Detta hade så förargat
skolans gamla trotjänarinna, att hon genast på stället
uppsagt sin tjänst under förklaring, att hon, såsom en sann
kristen, icke kunde lyda under en så gudlös styresman. För
öfrigt vore hon så god som någon annan och behöfde icke
ratas, det månde vara af hvem som helst. Efter dessa ord
hade hon kastat skyffeln efter rektorn, hvilket anses för ett
kraftigt besvärjelsemedel mot hin onde. Rektorn hade rytit
som ett lejon och blifvit blossande röd i ansiktet, och det
var denna rodnad, som ännu skymtade fram genom molnet
på hans ansikte, där han nu satt i katedern. Hade han
kunnat behandla den gamla skolstäderskan såsom han
vanligtvis behandlade sina disciplar, så hade han nog återfått
sitt goda lynne.
Rektorn slog upp latinska syntaxen, hvilken stod främst
på dagordningen, och lät därefter sin skarpa blick öfverfara
klassen, liksom sökte han redan det offer, som skulle
återställa jämvikten af hans lynne. Alla förstodo vi denna
blick; men det fanns åtskilliga af oss, som den gången icke
kände den fruktan därför, som vi säkerligen annars skulle
erfarit. Slutligen stannade blicken på en gosse med namnet
Sundberg, son till en kakelugnsmakare i Klara församling,
en af naturen tjurskallig pojke, men som blifvit än
ytterligare förhärdad genom rektor Tryséns kända
undervisningsmetod. Han var alltid den gifna delinkventen, ifall allt
annat svek. Också sökte han alltid bereda sig därtill. För
att skydda den del, som värst var utsatt för rektorns rotting,
hade han en gång begagnat en skrifbok. Men rektorn,
hvilken snart hörde, att smällen icke var den vanliga, den
naturliga, tvang honom att borttaga detta konstlade hinder
mot rättvisans skipande. Liksom en viss konung af Preussen,
ville rektorn icke veta af något skrifvet papper mellan sig
och sitt älskade folk. Sedermera gång efter annan försökte
Sundberg än med ullkardor, än med små dunkuddar, än med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
