Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de därför ägt i sina ådror så mycken verklig liberalism, som
man kan droppa på lillfingersnageln. Men vi behöfva alldeles
icke gå till denna ytterlighet. Där ges mellan dem, hvilka af
liberalismen endast göra en tillfällig profession, och dem,
hvilka vuxit samman med frihetens idé, en stor mängd
gradationer, och inom dessa finna vi en hel klass af personer,
hvilka för den goda saken arbeta ganska ärligt och ganska
trofast, men hvilkas riktning blifvit motiverad mindre af
några djupare öfvertygelsers organiska nödvändighet än
af hvad man kallar ”omständigheternas” inflytande och
förhållandenas makt. Måhända hörde Lindeberg till dessa.
Jag har härmed icke velat hafva sagt något förklenande
om en gammal vän, men jag tror mig böra angifva den
historiska gången af hans utveckling. Anders Lindeberg var
uppvuxen i en tid, då publiciteten i dess moderna betydelse ännu
icke i Sverige fanns, då den politiska diskussionen ännu var
hos oss i sin barndom, då frihetsbegreppen ännu i teoretiskt
afseende långt ifrån spelade någon allmännare roll som
”frågor för dagen” och då frihetsdriften i praxis endast
ryckvis röjde, att den dock fanns till. Någon skola för den
politiska publicisten existerade icke, och Lindeberg hade
förmodligen i alla fall, med det yrke — krigarens —, hvilket
han som helt ung valt, knappast kommit att begagna sig af
en dylik, om den funnits. Det torde sålunda verkligen hafva
varit ”omständigheterna”, som gjorde Lindeberg först från
vitterlekare till dagbladsskrifvare, därefter till oppositionsman
(det verksammast bevekande momentet härvidlag var
tvifvels-utan hans gamla gräl med höga vederbörande om den kungl.
teaterns ”monopolium”, en strid, som slutligen föranledde
den barocka högmålsprocessen af 1834), ändtligen till en
liberal i ordets speciellare mening. Men om detta måste
med-gifvas, om man äfven måste tillstå, att där hos Lindeberg,
liberalen, var mera af, om jag så får säga, en viss talang för
liberalismen än af någon större fond af öfvertygelse för fri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
