- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 13. 1800-talets äldre prosadiktare. 2. Emilie Flygare-Carlén, August Blanche, Orvar Odd, Onkel Adam /
282

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den enda möda jag hade med min discipel — han var
tio år gammal — var att då och då gå ut med honom på en
promenad. Han var naturligtvis inpälsad och med
ytter-stöflar; men så mycket hade dock pastor Fikonlöf hulpit
lagmannen, att gossen fick gå ut. På det hela visade pastorn
mig mycken uppmärksamhet. Jag nästan gissar, att han,
som bodde rum om rum med oss i flygeln, lyssnat och i sitt
sinne ansåg mig som sitt lekamliga skydd emot löjtnanten,
hvars båda skuldror och kämpalika händer visserligen skulle
kunna hålla hvad tungan lofvat.

Dessa åtta dagar voro nog för alla i huset att lära känna
min hedervärda person — det kan vara både bra och illa
att ha hjärtat på tungan, men då man intet ondt tänker, så
är det ändå icke så farligt som man tror.

En dag sutto lagmannen och jag vid fönstret. Snön låg
öfver fälten, och den aflägsna skogen på bergåsen afbröts
här och där af ett snöfält.

”Ser magistern,” sade lagmannen och pekade åt det
skogbeväxta berget, ”där borta är socknens allmänning.”

”Jaså.”

”Den är märkvärdig för mig,” återtog han småleende,
”ty i de där backarna gick jag vall i min barndom.”

”Ni?”

”Ja och icke en gång åt mina föräldrar, utan åt
grannarna. Vi hade intet lefvande djur mer än en katt.”

”Och ni har ändå . . .?” frågade jag förundrad, fastän
jag af löjtnantens berättelse väl visste, att lagmannen ej var
af någon hög börd. ”Och ni har ändå . . .?”

”Icke jag, bäste magister, utan Gud har länkat
händelserna, så att jag, i stället att blifva på sin höjd torpare —
kanske med ett helt dussin, snart sagdt, odödliga barnungar
blifvit häradshöfding med lagmans titel — och i det
närmaste utan barn.”

Lagmannen återkom alltid på detta sorgliga ämne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/13/0285.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free