Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Ja, vet ni, bäste magister, man talar om att en barnlös
iältherre tröstat sig med två segrar, att stora vetenskapsmän
icke efterlämnat barn, men stora upptäckter — ack, magister,
det är likväl något i hjärtat, som säger, att barnen ändå äro
de bästa af alla Guds gåfvor, och att vi lefvat utan ändamål,
vegeterat i okunnighetens mörker eller på bildningens höjder,
om vi ej efterlämna någon, som är en fortsättning af oss
själfva. Därför är äktenskapet en gudomlig stiftelse. Jag
nämnde med vilja min barndom. — Nåväl, ni är redan vår
vän, jag ser det, jag vet det så väl, som om jag känt er i
många år: ni har hjärtat på tungan.”
Se så, tänkte jag, där har jag det igen!
”Således har jag omtalat allt för er. Vi måste känna
hvarandra; ty om Gud vill, så skall ni göra oss en stor tjänst.”
”Herre Gud, om jag kunde! Men fortsätt.”
”Jo,” började lagmannen, ”jag var tio år gammal, rådig
och utvecklad, som vildmarkens barn alltid äro — ett slags
älskligt instinktdjur, som röjer tecken af ett utveckladt
förstånd. Hade jag blifvit hvad jag var, hade denna fyndighet,
denna snabbhet i att finna utvägar aldrig utvecklat sig högre
än till instinkt — förståndet hade troligen ej tilltagit. Vi se
detta ofta vara fallet med armodets barn. Huru tidigt äro
de ej kloka — och med tiden, huru kvarbli de icke i
råhetstillståndet! Det förefaller mig som en vild törnros. Huru
kraftigt skjuter hon ej opp just på grund af sin kamp mot
yttre inflytelser, men hon är och förblir enkel. Skall hon
bli dubbel, måste hon underkastas kultur; hon växer svagare,
hon blir vekare, bladrikare och i vårt tycke skönare. Nog
af, jag gick där i bergen och blåste på näfverlur och ansåg
mig för en stor konstnär, ty jag tog tre rena och fem falska
toner; lefde för öfrigt i godt förstånd med skogens träd och
mina får, men hade alltid ondt öga till stora kärret
mitt barnahem ty mina föräldrars backstuga är just den
lilla kojan, som står vid bakgården. ’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
