Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag försökte att rätta honom, men omöjligt, ty rådinnan tog
honom i försvar — och jag tröttnade.
Tid efter annan besökte oss en af våra grannar, nämligen
kunglig sekreteraren Stutzer, en äldre man, som i sin
ungdom varit i något verk i Stockholm, sysselsatt sig med
litteratur och konst, men plötsligen genom en släktings död kommit
i besittning af Harperyd, två hela mantal, med vackert
corps-de-logis, nödiga uthus, trädgård med fruktbärande träd och
så vidare — alldeles som det står i auktionskungörelserna.
Kunglig sekter Stutzer var nu en man af fyllda fem och
femtio år, lång och smal, närsynt och behäftad med klenhet i
benen. Hela världen såg att kunglig sektern stod på svaga
ben. För öfrigt var han en man, som fullt och fast trodde,
att man kunde plocka ihop snille ur en mängd böcker på
alla språk. Han ansåg det snillrika för en sorts mosaik, då
däremot andra tro att det finnes endast gediget och i ett
stycke, huru rått och oslipadt detta än må vara. Hans
bokhyllor voro således öfverfyllda med belles lettres från alla
länder, och hans omdömen, hans infall, hans vilda
produktioner skulle alla rättvisligen kunnat förses med
citationstecken. Han hade ej begrepp om någonting ursprungligt,
någonting individuellt.
Han var ungkarl och tycktes finna mycket intresse i
mamsell Napoleonas sällskap.
Napoleona Klementsson var ett mycket vittert
fruntimmer, fastän jag ej förut omtalat den omständigheten. Hon
var sina trettiotvå år gammal och således just kommen in
i den ålder, då man börjar måla känslor, som man förut
haft nog med att blott äga. Då förhoppning efter
förhoppning slår fel, blomma efter blomma vissnar och inga
nya åter vilja slå ut, så lägger man in dem i en bok. Detta
hade väl icke Napoleona gjort, men hon hade utgjutit sina
känslor i verser, som långt ifrån voro dåliga.
Om jag icke sett uppträdet, då landshöfdingkalaset be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
