Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anbefallda som målsmän för en verkligt modern litteratur.
Själfva den förbittring, som de äldre författarne ådagalade
gentemot de franska ohyggligheterna, Victor Hugos
”slaktar-poesi” o. s. v., tyder på att de sågo faran närma sig.
Inseglet på, att ett systemskifte försiggick, sattes
därigenom att de stora litterära och vetenskapliga revyer, som
fosforisterna alltsen 1810 utgifvit, upphörde med 1839;
den högre estetiska kritiken upptogs samtidigt af en krets
unga uppsaliensare, som grundade nya organ för densamma.
Den kraftigaste personligheten bland dessa unga var
nog Carl August Hagberg, och han utförde ett poetiskt
storverk med sin ypperliga öfversättning af Shaksperes dramer
(1847—51), men detta faller utom vår ram. Uppsalakamrat
med honom var Bernhard Elis Malmström, i grund och
botten dock knappast en den nya tidens man. Vid unga år
eröfrade han akademiens stora pris och blef vid Nyboms
sida studenternas främste taleman och skald; mer vidsträckt
popularitet vann han med den allbekanta romansen Hvi
suckar det så tungt uti skogen? Den har tydligen sitt
upphof från Geijers ”Kolargosse”, och en jämförelse är
lärorik. Natursymboliken hos Malmström är en smula
rationalistisk och på samma gång moraliserande, — två
betecknande drag. Hans dikt är det främsta svenska exemplet
på den s. k. huldre-romantik, som då frodades i Danmark
och Norge, och som kan vara mycket näpen och vacker,
men som stundom också kan verka något arrangerad.
Som Atterboms efterträdare på den estetiska lärostolen
i Uppsala blef Malmström fosforisternas arge vedersakare,
närmast väl därför att han tyckte sig hos dem sakna logisk
och moralisk vederhäftighet. Uti ett par programdikter* —
de höra icke till Malmströms bästa uppställde han
sanning som målet öfver alla andra, men, tillade han, denna
* Vid filosofiemagisterpromotionen 1842 och >Till de unge» 1844,
efterbildningar af Tegnérs »Epilog».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
