Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att sträcka halsen en liten mån
och titta utåt från fönstervrån.
Men gatans ungar där utanför,
af tjusning slagna, gjorde honnör
för ryttaren, o! så ståtlig och grann,
och länge efter det han försvann
hvar pojke svängde i luften en arm
och gjorde sitt allra bästa larm,
men tärnorna små efter landsens sed
de nego jämnföttes upp och ned . . .
Och så är spordt — ja man nästan det vet,
fast eljest, st! en hemlighet —,
att mången fröken försiktigt på lur
uti sin ståtliga jungfrubur
med ögat följde hans kortgalopp,
slog händerna hop med höga hopp
och rodnade som en rosenknopp:
”0, o! hur är han där vacker dock,
med korpsvart hår i lock vid lock,
med denna blick af en eldig själ,
men svärmande och vek likväl!
Och hvilken gestalt, hur stark, men slank!
en ryttare utan lyte och vank,
när så han tyglar det ystra djur
nästan på lek, man vet ej hur!
O, ack, så skön, så djärf, så ung!
men hvarför, hvarför en — tattarkung!”
8.
En gång det hände på Haddingtons slott
— två runda år sen dess förgått —,
John Faa stod, kallad, i grefvens sal,
och den ädle Hamilton höll ett tal:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
