Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till världens ända . . . Men följer du mig
genom solsken och natt, på min vilda stig,
då — är jag den stoltaste konungsman,
som under stjärnorna vandra kan.”
Då stod fru Jane ett ögonblick
tigande, blek, med tankfullt skick.
Därpå, helt rodnande, nästa minut:
”John Faa, John Faa!” brast högt hon ut
— det klang som ett hjärtskrik, men dock melodiskt —,
beslutsamt, eldigt och halft spasmodiskt
hon kring hans hals sina armar slog,
hans lockiga hufvud intill sig drog
och tryckte en kyss till ljuft förbund,
en lång, en lång, på hans skäggiga mund.
13.
”Holla, holla!” genom skog och dung
det dånar en åska, dof och tung,
det ljuder af hästhof, af vapen det gnyr,
holla! här vankas ett äfventyr!
Gif akt, John Faa! till häst igen,
lyft fästmön i sadeln! Tid är det än
att spränga undan och försprång få,
men raskt, men fort som en pil må det gå.
Men tid är det ej. Se, rundt omkring
är slagen alltren en stålblank ring
af ryttare — fler och fler och fler! —,
karbinen på ryggen i gult bantler,
i sadelhölstren laddad pistol,
klingor, som blixtra mot morgonens sol!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
