Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Det kunde ej annorlunda gå,
min bästa sir, det bör ni förstå,
dock är historien melankolisk
och nästan en smula diabolisk
och shocking, sir, om nu allt är sant
(och det är det, — jag svär på det samvetsgrant!)”
Förrn grefven af Cassilis striden slöt,
den sköne John Faa i sitt hjärtblod flöt,
och de bruna stallbröder alla tolf
hade ömkligt fallit för stål eller kolf.
Då var han nöjd. Och han talade så
med lättadt hjärta till knektar två:
”Förer henne där strax hem till min borg!
Där skall hon ha fristad för sin sorg
i det gamla tornet — I kännen det väl —,
där intet störer en lidande själ.”
Själf red han förut, den fromme man,
ensam, som helst i sin smak han fann;
i sakta skridt han red och red,
med blicken sänkt emot marken ned,
med färglös kind, med blodlös läpp,
stel i sin sadel som en käpp . . .
”Aningar komma från Herran Gud!”
så mumlade han med dystert ljud ;
"aningar komma oss emot
som budskap från Herran Zebaot. . .
De vinkade mig ... de drogo mig, . . .
mystiska makt, hur förunderlig!
de kallade mig, och jag hemåt flög,
. . . Ljögo de? Nej! . . . Han aldrig ljög.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
