Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Viktor Rydbergs skönlitterära författarverksamhet faller,
såsom af det sagda framgår, under rätt skilda skeden af hans
lif. Den första diktningen — bortsedt från ungdomsförsöken
— omfattar tiden 1856 till början af 1860-talet; den andra åren
från 1870-talets midt till 1882; den tredje tiden omkring 1891
och hans sista år. Däremellan fylles hans verksamhet af andra
arbeten och andra intressen.
Rydbergs tidigaste litterära impulser torde vara att söka i
den samtida efterromantiska litteraturen; hans
förstlingsarbeten i Jönköpingsbladet äro sensationsromaner:
senromantikens något vilda stil, som i hemska och
skräckinjagande motiv lämna föga öfrigt att önska (”Vampyren”, 1848,
”Ett äfventyr i finska skärgården”, 1850, ”Positivspelarne”,
1851). Därtill komma sympatier för den samtida politiska
frihetsdikten, som spela in i den senast nämnda romanen och
som äfven ge sig uttryck i smådikter från denna tid.
Gripen såsom den unge Rydberg var af politiska
intressen känner han sig dragen till ”det unga Tysklands”
skalder, och i sin prosadiktning blir han i ej ringa mån
tendensskald till förmån för frihetens, framför allt
tankefrihetens sak i motsats mot obskurantism, bokstafsträldom,
ofördragsamhet, ofrihet på tankens område. Så i ”Fribytaren
på Östersjön” och i ”Den siste atenaren”, liksom ju äfven
ungdomsskriften ”De vandrande djäknarna” med sin älskvärda
skildring af bondelif har en utpräglad demokratisk
tendens. Och i förordet till ”Den siste atenaren” understryker
Rydberg själf arbetets karaktär af tendensskrift, då han
betecknar det med ett sedermera bevingadt ord såsom ”ett
spjut slungadt mot de fientliga lederna i krigarens lofliga
uppsåt att såra och döda”, och då han betonar romanens
egenskap att vara ett inlägg för den helleniskt västerländska
frihetens sak gentemot den orientaliska, tillbakaskådande
reaktionen.
Det var ock denna synpunkt — den så till sägandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
