Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
politiskt-religiösa — som ställde honom afvog mot
romantikens åskådningar och lät honom fälla oblida ord om
nyromantiken, såsom särskildt fallet var i en serie uppsatser från
1861, där han t. o. m. ansluter sig till Fryxells hårda dom
om den fosforistiska skolan ur allmän kultursynpunkt och
prisar ”den grekiska anda, den rena klarögda hellenism”,
denna gång förkroppsligad i Tegnér, som tillbakajagade
orientalismen.
Man igenkänner antitesen från ”Den siste atenarens”
företal.
Det är dock uppenbart, att Rydberg både i sin ideelt
filosofiska läggning, hvilken starkt reagerade mot den
materialism, som gjorde sig bred vid 1800-talets midt, liksom
mot dess slut, och ej minst i sin diktning ägde frändedrag
med nyromantiken. Stagnelius och Atterbom ha stått fadder
vid flere hans ungdomsdikter, i hans äldre romaner kan
nog mer än en romantisk episod påvisas, men framför allt är
hans ”älsklingsbarn”, ”Singoalla” — den enda fullt
tendensfria af hans berättelser och obestridligen hans mest egenartade
prosadikt — fylld af en romantisk anda, rik på
natursymbolik och präglad af den trängtan mot det oändliga, som
alltmera utdanar sig såsom särdraget i Rydbergs individualitet,
en vemodsfull dikt om förgängelsen och dess poesi.
Denna prosadikt sysselsatte som bekant Rydberg vid
skilda tider och var särskildt föremål för en genomgripande
omarbetning. Den ursprungliga Singoalla-berättelsen är delvis
en helt annan dikt än omarbetningen från 1860-talet eller
den slutgiltiga redaktionen från 1894.
Särskildt är slutet ett annat. I den första versionen
låter Rydberg Erland, sedan han stött jaktknifven i
Sorgbarns bröst, vid sin hemkomst till slottet finna fru Helena
och den lille Erland slumrande i dödens sömn, förgiftade
af Assim, som därmed tror sig göra Singoalla lycklig, men
endast uppväcker hennes vrede och förbannelse öfver honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
