Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hördes. Det förnams nu helt nära ... Singoalla såg något
röra sig under ett träd ... hon närmade sig ... hon kände
en luden best lägga tassarne på hennes bröst ... hon sjönk
till marken ... djuret stod öfver henne, vädrade på hennes
ansikte, slickade det med len tunga och uppgaf ett gladt skall.
”Käck!” ropade Singoalla.
Det var den trogne hunden, som en man af det vandrande
folket bundit vid ett träd utanför vagnborgen, kort
innan sveket föröfvades mot Erland.
”Ack, gode Käck, du är icke en varg, du vill icke låta
mig dö,” sade Singoalla. ”Men du är Erlands hund, och
därför älskar jag dig.”
Singoalla märkte, att Käck var bunden, och hon löste
honom från trädet.
”Stanna nu hos mig,” fortfor hon och fattade om hans
hals, ”ty vet, gode Käck, jag är grufligt ensam, mycket rädd
och mycket olycklig. Min fader har förskjutit mig, och Erland
är kanske död. Men om han lefver, få vi dock icke träffas,
ty hans fader och alla hans fränder, ja, alla hvita människor
vredgas på mig och vilja döda mig. Min fader är en röfvare.
och mina fränder äro giftblandare. Ack, gode Käck, jag är
ensam och grufligt olycklig!”
Så talade Singoalla och grät. Men Käck gjorde sig lös
och försvann i mörkret. Äfven han öfvergaf henne. Han
förstod ju ej hennes ord; han var dessutom hungrig, stackars
Käck, och längtade väl till sin herre. Men nej, han
återkommer snart och lägger sitt hufvud i Singoallas sköte. Han
ville endast röra sig fritt en liten stund, ty han hade länge
stått bunden. Han stannade nu hos Singoalla hela natten,
lyssnade tålmodigt och likasom begripande till hennes klagan
och slickade flitigt hennes händer. Det var det enda sätt,
hvarpå han kunde uttrycka sitt medlidande.
Mot morgonen sjönk Singoalla i orolig slummer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
