Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Hon ljög, ja hon ljög,” sade Singoalla till sig själf,
ty hon ville förjaga denne hemske tanke.
Då väcktes hon ur sitt sorgliga grubbel af smygande steg.
Hon såg flere karlar närma sig; hon steg upp; de rusade
fram för att fånga henne och föra henne till slottsherrn. De
hade i henne igenkänt en kvinna, tillhörig det band af
hedningar, helgerånare och giftblandare, som de samma dag
under riddarens, sin herres, och paterns ledning efterjagat.
Då grep rädsla Singoallas hjärta, och hon flydde hastigt
in i skogen. Pilar susade från bågsträngar; de träffade henne
ej, men hon hörde deras dödsbådande hvin och flydde ...
flydde så fort den flämtande barmen tillät. Ännu länge hörde
hon bakom sig förföljarnes steg och rop; det var dock
måhända endast blåsten, som nyss börjat jaga i skogen. Stundom
stannade hon förfärad, ty mörkret gäckade henne och lät
henne i hvarje besynerligt formad buske se en fiende. Hon
uppgaf då ett skri och tryckte händerna mot sitt klappande
hjärta. Så flydde hon åter, lik en jagad hind, utan att veta
hvart. Himmelen var höljd med svarta moln, som ökade
mörkret; blåsten tilltog, regn började falla. Det hven bland
klipporna, det rasslade i träden; det var som om hvarje
föremål i naturen fått röst för att hota och skrämma henne.
Väl föllo regndropparne svalkande på den heta pannan och
gåfvo henne styrka att ila vidare; men slutligen veko krafter
och sans. Hon sjönk ned i mossan under en gran.
När hon vaknade till medvetande och såg sig omkring,
visste hon icke hvar hon var. Mörkret hade insvept allt i
en ogenomtränglig slöja, stormen röt, och regnet skvalade
ur brustna skyar. Hon ropade sin faders namn, hon ropade
Erlands namn, men hennes röst bortdog bland nattens vilda
toner. Då hörde hon ett tjut i sitt grannskap. Det är vargen,
tänkte hon; han tjuter af hunger; han skall få äta mig, ty
min fader har förskjutit mig, och Erland är förgiftad af Assims
moder. Och Singoalla steg upp och gick dit, hvarifrån tjutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
