Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då närmade sig henne Assim slutligen, lyfte henne i
sina armar och bar henne ett stycke. På samma kulle, där
vagnborgen nyligen varit, väntades Assim af två hästar.
Han svepte Singoalla i sin kappa, band henne vid den ene
hästen, fattade tygeln, svängde sig själf upp på den andre
och red mot söder.
Käck följde Assim och Singoalla.
I förra afdelningens sista kapitel, Giftdrycken, omtalas, att
Erland icke var död, såsom Assim sagt, ehuru nära döden.
Paterns läkekonst återställde honom, men efterverkningarna voro
svåra, särskildt var hågkomsten af det förflutna nästan släckt.
Han påminde sig endast oredigt det äfventyr han utstått i det
vandrande folkets läger; det framträdde stundom i dystra drag:
dolken, som mättades mot hans bröst, fördes än af en mörk man.
än af en trolsk flicka, men stundom lekte hans inbillning med
spillror af ett skönare förflutet i sällskap med en ljuf och älskvärd
flicka; denna kvinnobild bar dock icke Singoallas utan Helena
Ulfsax’ milda drag, hvilket icke var underligt, då hon ofta vakat
vid den sjukes säng. Då han senare besökte kullen vid bäcken,
spelade en svag hågkomst af något ljufligt förflutet genom hans
minnes töcken, men då han såg Helena vid sin sida, förde han
hennes hand till sina läppar. Sedan Erland blifvit återställd,
drog han bort i krigets skola att utbilda sig till riddare; innan
dess hade han och Helena svurit hvarandra trohet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
