Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sitt djup. Det är bilden af Singoalla; den är förenad med
minnen af möten nattetid, af helgerån, giftdrycker, dolkstygn,
trolldom och hedniskt väsen, och dock fasthänger han med kärlek
vid denna bild.
I första kapitlet, ”Sorgbarn”, skildras hur Erland besöker
sin gamle lärare patern och talar med honom om pesten, som
han sett på sina färder i utlandet, där människor föllo som säd
för lien. Han befarar att ordningen äfven skall komma till
Sverige. Man säger, att pesten brukar bebådas af en gosse, som
träder ut genom stadsporten med en räfsa i handen.
Medan han och patern språka om att törhända ”yttersta
domen” är nära och den senare framhåller, att ägodelar böra
testamenteras till kyrkor och kloster, rasar ett styggt oväder
därute. En broder anmäler, att en gosse af främmande och
ovanligt utseende vill tala med patern:
”Hvarifrån kommer han i detta oväder?” sporde priorn
förundrad.
”Jag vet icke.”
Priorn och äfven riddaren tänkte ögonblickligt på den
syn, som troddes båda pesten.
Gossen infördes i bokrummet och åsågs med undran af
patern och riddaren. Han var liten, späd, omkring nio år
gammal. Regnvatten droppade ur hans långa mörka lockar,
men en kappa, som han aflagt därute i hvalfgången, hade
skyddat hans bruna dräkt mot väta. Hans anletsdrag voro
sköna, men buro en sådan prägel, att man knappt trodde sig
se ett barn; ty det låg så djupt allvar på hans panna, så
mörk erfarenhet och hemlighetsfull glans i hans ögon, så
mycket tyst och tåligt lidande på hans bleka kinder, i linjerna
kring hans lilla mun och i den fina åderteckningen på hans
stora ögonlock, att det bildade icke en naturlig, utan en
öfvernaturlig samklang med hans barnsliga ansikte. Hans dräkt
var, som nämndt är, brun och i tyget grof, men likväl så
skuren, som om den förfärdigats af en moder, stolt öfver
sitt barns skönhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>