- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 15. Viktor Rydberg; Pontus Wikner /
151

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inbrott lyssnat och väntat, väntat och lyssnat; ”hör! De
komma. Assim, gå då!” Assim steg upp.

”Jag stannar i skuggan,” sade han; ”om du vill, att han
skall dö. så rör i elden; det är tecknet. Mitt svärd är skarpt,
min hand säker, ett oväntadt hugg skall fälla den vilde
isbjörnen.”

”Gå, gå!” hviskade Singoalla. Assim försvann.

I nästa ögonblick inträdde riddaren och Sorgbarn.
Singoalla stod framför Erland. Hon betraktade honom ...
Hvem kan skildra en blick som denna? En lefnad med alla
dess öden, fröjder och sorger, med hela dess rika skatt af
lidelser och känslor kan sammandraga sig i en blick, såsom
linsen samlar solens alla strålar i en brännpunkt. Det
förflutna, närvarande och kommande kunna sammansmälta i en
blick. De sammansmälte i Singoallas till en enda fråga, stolt
och förkrossande och dock bäfvande.

Det var en fråga om hågkomst eller förgätenhet, om
kärlek eller hat, om tårar eller blod. På sina halfslutna
ögonlock förnam riddaren en brännande känsla af denna blickande
fråga.

”Singoalla!” hördes Erlands röst.

Den ton, hvari detta ord klang, svarade på allt hvad
Singoallas själ frågat. Han kom med hågkomst, kärlek och
bön om förlåtelse. Huru kunde hon då krossa honom med
ord om mened, hämnd och död? Singoallas hufvud sjönk
ned mot hennes barm, hennes pannas vemod dolde sig i
de magra, genomskinliga händerna.

”Singoalla,” upprepade Erland, och tårar framträngde
under hans ögonfransar.

Singoalla svarade ej; hon stod likt en bildstod, men
hennes barm och suckar förrådde lif.

Riddaren lyfte Sorgbarn i sin famn och gick ett steg
mot Singoalla. Deras hufvuden lutades mot hvarandra:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/15/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free