Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hviska ord, än rysliga, så att han spratt till därvid; än
hånande, så att han skar tänderna af vrede och ryckte de
löf, som hviskat så, från deras grenar; än lustiga, så att han
gapskrattade; än sorgsna, så att han fällde tårar.
Men besynnerligast hviskade till nattvandraren, som
nalkades henne, granen däruppe på kullen, på mötenas ställe
vid skogsbäcken, ty dit ledde slumpen hans steg. Hon stod
där uppe, som fordom, smärt, rak, stolt och trotsig mot
stormen. Sörjde hon öfver den brustne anden, den förtärda
gestalten, som förr, men i ädlare former än hennes, bar
prägel af hennes egen kraft och stolthet? Eller hånade hon
honom? Han visste icke hvilketdera, men han ville veta det
och lyssnade, och medan han lyssnade, förnam han där
uppifrån eller inifrån sin egen barm någon hågkomst,
som ljöd:
”Det vinkar på kullens topp; är det granen, som rör
sina dunkla grenar? Är det nyponbusken, som böjer sig,
medan vinden plockar hans hvitröda blommor? Eller är det
Singoallas klänning, som fladdrar, då hon väntar den hon
älskar? Jag vet det icke, men anar mycket och är lycklig ...
Ljufligt är att möta sin flicka, ljufligast då skymningen hvilar
öfver nejden ...”
Bah, hvarför upprepa denna visa? Att nu sjunga henne
har ingen mening. Det är icke hån och icke medlidande,
utan ren betydelselös barnslighet att så göra. Man kan
hvarken vredgas däröfver eller skratta. Därom var
nattvandraren enig med sig själf. I detsamma påminde han sig
dolken, som han ännu bar i handen, och då han i månskenet
synade klingan, tänkte han:
”Det skulle verkligen kunna vara blod af mitt blod.”
Han slängde vapnet ifrån sig och tyckte, att han dock
var rätt lycklig, som fått sitt väsen söndradt i så många delar,
att han icke visste hvilken som vore han själf. Delarna af
den styckade ormen lefva ett förtvifladt rörligt lif, innan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
