Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det allmänna jublet öfver landets räddning genom Julianus’
hjältemod, om den välmåga, trefnad och trygd, som nu under
hans rättvisa, kraftiga och välvilliga styrelse lyckliggjorde det
nyss så lidande, utarmade landet. Med ett ord: Ammianus
Marcellinus’ maka beundrade Julianus, och denna beundran
var emellan henne och Hermione den första väckelsen till
en vänskap, som vardt innerligare, ju mer de lärde känna
hvarandra, och ytterligare stärktes af gemensam vördnad för
den gamla tron, gemensam kärlek till visdom och skönhet.
Ismene och Berenike voro infödda atenskor och
Her-miones barndomsvänner, ännu, liksom hon, fria från hymens
band — Berenike en mörklockig flicka med själfulla drag
och lugn värdighet i sina later, Ismene en biond, leende och
själfsvåldig sextonåring, hvars ansikte var den klaraste spegel
för en glädtig, känslig och af nycker styrd sinnesstämning,
och hvars hållning och åtbörder förenade med mycken liflighet
mycken täckhet och oskyldig håg att behaga.
”Hvad tyckte du om den lilla visan, min Julia?” frågade
ismene, i det hon lade bort lyran och lyfte sina små fötter
upp i den svällande soffan, mot hvars gröna grund
sandalernas pärlor glittrade. ”Har du hört henne förr?”
”Nej,” svarade Julia; ”hennes melodi är enkel, men
oförgätligt vacker. Jag sluter däraf, att hon är mycket
gammal.”
”Du dömer riktigt,” sade Hermione, ”hon är ett skott
ur Simonides’ vinstock.”
”Och om jag sjungit henne i min mormors mormors
tid,” inföll Ismene, ”så skulle man utskrattat mig, för att
jag kunde tycka om en så urmodig visa. Ser du, i min
mormors mormors tid, då hade världen smak! Då buro
damerna en hårklädsel hög som Vindarnes Torn, och
männen muscher, som gjorde dem alldeles oemotståndlige . . .
Fy, Alkmene! Ser du icke, att en fjäril sitter i den där
blomman? Tror du, att en blomma törstar, så länge hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
