Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Silfverklar och skinande ren där flödar en källa.
Aldrig af herdar hon än var grumlad, aldrig af getters
fjällgräsmättade flock eller andra hjordar, och aldrig
rörd af en fågel, ett skogens djur eller fallande grenar.
Närmast hon kransas af gräs, som näres af smekande bölja,
hägnas af trän, som ej lida en glimt af ljummande solglöd.
Matt af hetta och törst kom gossen att hvila på stället,
lockad af ängdens och källans behag och tröttad af jakten.
Men då han söker en svalkande dryck, han finner en annan
brännande törst, förförd af sin bild i speglande källa,
kär i ett liflöst hopp, förväxlande väsen och skugga.
Tjust han beundrar sig själf: förstenad i blick och i hållning
hvilar han där och liknar en bild af pariske marmorn,
skådar ett stjärnepar — sina egna strålande ögon,
skådar ett hår, dionysiskt rikt och värdigt Apollon,
fjunfri kind och retande mun och skinande axlar,
lemmar med glans af snö, som genomskimras af purpur.
Narkissos var förtrollad af sin egen spegelbild. Hungerns,
sömnens kraf förmådde icke lösslita honom från denna syn.
Han klagar för skogarne:
Skogar, o sägen mig, hvem har drabbats af grymmare kärlek?
Hvem? I veten det I, som gifvit så många en fristad.
I, som lefvat i seklernas lopp, o kunnen I minnas,
fingen i vittna förr en sådan tärande längtan ?
O, jag ser och är tjust — hvad jag ser, hvad tjuser mitt öga,
finner jag aldrig ändå: så hårdt är älskaren dårad.
Och, för att öka min glöd, ej hafvets vidder ha skilt oss,
icke stigar och fjäll, ej murar med bommade portar,
endast det tunnaste bryn! Själf trängtar gossen till famntag,
ty så ofta jag räckt mot böljan kyssande läppar,
lika ofta jag sett hur hans läppar tråna till mina.
När jag dig öppnar min famn, din räcker du villigt till mötes:
ler jag, ler du som jag, och jag märkte nog äfven, att tårar
skymde din b ick, då jag grät, och att vinkar du gäldat med vinkar.
Och så vidt jag förstått af de älskliga läpparnes dragning,
hviskar du svarande ord, som aldrig hinna mitt öra.
O, jag vet: jag är han! Min bild ej gäckar mig längre.
Tänd af begär till mig själf jag på en gång brinner och bränner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
