Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad, är det jag som skall be eller bes och hvarom skall jag bedja?
Det jag vill äga är mitt; mina skatter göra mig nödställd.
Smärtan tärer min kraft. Jag känner, ej äro af lifvet
många stunder igen, i ålderns morgon jag slocknar;
likväl är döden ej tung, ty kvalen stillas af döden.
O, att du, älskade, dock finge dröja längre i världen!
Nu i en enda själ vi dö förenade båda.
De tårar, den olycklige gjuter, grumla vattnet, och bilden
synes med tynande drag. Då
Under sin vånda han lossar sin dräkt och låter den falla,
slår sitt blottade bröst med händer hvita som marmor.
Rodnande matt hans skakade barm då höjer sin liffärg,
liknande trädets frukt, som delvis rodnar och delvis
skiftar i glänsande hvitt, eller liknande drufvan, som bidar
mognadens tid och stänkes allt mer af skimrande purpur.
När han nu detta ser i den åter klarnade vågen,
längre han härdar ej ut; lik rimfrost, mötande solens
värmande sken, eller lik det gula vaxet, som sakta
smälter vid lindrig eld, så tynar han bort i sin kärlek.
Eko, den föraktade, sörjer honom dock. Hon upprepar
sorgset det farväl, han säger till bilden i källan, innan
Trött han lutar sitt hufvud ned i det saftiga gräset,
lycker de ögon till, som tjusats af ägarens fägring.
Ännu sedan sitt rum han fått i skuggornas boning,
speglar han sig i den stygiska våg. Najader, hans systrar,
sörja och klaga hans död och offra hans skördade lockar.
Nymfers, dryaders klagande rop gentagas af Eko.
Bål de nu reda och komma med bår och skakade facklor;
då var svunnet hans lik — de finna en blomma i stället,
guldgul blomma med hvita blad midt inne i kalken.
Ättlingarne af denna blomma kallas än i dag efter den
yngling, hvars död gaf henne tillvaro, narcisser.
Efter några ögonblicks tystnad sade Julia:
”Nåväl, Ismene, nu är ordningen först hos dig att yppa
de tankar, som dikten väckt i din själ.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
