Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kistan sakta sänktes, lik ett ankar,
när det fälles i den lugna hamn;
och af fröjd jag grät,
att förgänglighet
kan bli väg till fröjder utan namn.
Tyst jag vände om till sorgehuset,
som om något varit än att se.
Mörkret fallit på, och öfver gruset
alla vackra stjärnor börjat le;
då — från fönstret ser
ock en stjärna ner,
nej, två ögon, med osägligt ve!
Ack, den stjärnan hade förr bebådat
morgonrodnan till en dag af fröjd!
Ack, den blicken hade förr jag skådat,
då så gnistrande, så ljuft förnöjd!
Dessa ögon blå,
dessa läppar små
kysste jag en gång, af ingen röjd.
Det var hon, det var min sorgsna flicka,
som jag kände från de forna dar!
Så kan intet annat öga blicka,
ingen kind så hvita liljor bar;
ack, ty hjärtat frös:
ej blott faderlös,
faderlös och moderlös hon var.
Och jag stod i hennes tysta kammar:
hon var ljuf, var skön, var tretton år,
skön, fast ögat genom tårar flammar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
