Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den stora dagen var inne. Aldrig hade man sett så
mycket adelsmän samlade på riddarhuset. Stora och små
statsmän, högre och lägre officerare, unga ärelystna
extra-ordinarier, som nu skulle skaffa sig ett par billiga sporrar.
Så mycket smörja här pratades, så mycken förfalskad svensk
historia, så mycken chauvinism, sabelskrammel,
uppgräf-ningar, trumhvirflar. Leipzig och Liitzen, till och med
Pul-tava, Hannibal och Karl XII, Gustaf II Adolf och
Epami-nondas, Tocqueville och Guizot, Boströms statslära, Sturar
och Vasar, men först och sist: Svenska Folket. Huru mycken
lysande okunnighet, huru många glosor och verser ur
Vir-gilius, Esaias Tegnér, Horatius, Homer. När någon yttrade
ett förståndigt ord blef han nedtystad. Känslosträngar
värderades mest. Gamla ruinerade regementsofficerare lade upp
sig som oxar på slaktbänken, erbjödo sina hjärtan på
fosterlandets altare, förbannade sig på att fosterlandet skulle störta
samman med dem; inbitna stockaristokrater blefvo rabulister
som talade mot konung och regering; gamla syndare blefvo
religiösa på nytt och bitar ur gamla och nya testamentet
haglade. Värst voro vältalarna. ”Vår Herre söker människan
på många vägar! Kanske skall från det stora, lojala, i fred
åt sig själft (det är: åt landshöfdingarna!) lämnade folket
genom oss, dess främsta söner (o blygsamhet!), ett
ångestrop tränga fram till tronen; kanske läser konungen redan
däruppe i höganloftssal domen öfver edert förslag i samma
eldskrift som vi se låga på dessa murar (karlen var nu
faktiskt galen!): Mene, mene thekel upharsin, jag hafver
vägt dig på ena våg och funnit dig för lätt.” Denna man
ansågs vara bland de styfvaste.
Somliga svepte sig i svenska riksbaneret och föllo
fram-stupa med 25 dolkstyng framför landtmarskalken, andra
kastade sig på knä och gjorde bön vid Karl XII: s stöflar,
men de allra mest patriotiska framröto sin passionerade
kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttiden. Den som hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
