Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öra som om han låg inne i ett kvarnverk; stugan darrade
och knakade och basarna i dragklaveret läto som när man står
på kyrkbacken. Men det var mörkt nu och så upphörde örat
att höra, ögonen släcktes och han trodde att han svimmade.
”Här är jag!” hörde han sig svara i sömnen på något
rop efter skräddarn, så högljudt att han vaknade om en
obestämd tidrymd, som kunde varit ett år eller en halftimme,
och så blef det svart och tyst igen.
Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt ondt i
hufvudet, och bakom en bjälke hviskade någon, som hade
klackjärn på sig.
Därpå drömde han, att han var mjöl och siktades i en
kvarn, där ett kugghjul skakade sikten så det gjorde ondt,
och mjölnardrängarna skreko, medan orgeln spelte inuti
kyrkan, och ibland regnade det nedanför i knutarna, och så
rasslade det i träd och buskar, knäckte i ris och bråten,
smattrade på jorden. Och skräddarn låg och led, led i hufvet,
där det kändes som om han glömt bort något som han borde
kommit ihåg, någonting viktigt och angeläget, men som han
inte kunde komma på. Så slog han bort det och då blef
det bättre en stund; men så kom det igen och då frös han
i kroppen, men var alldeles het i hufvet.
Det hade nu blifvit tyst därunder i kvarnen, och när han
tittade upp i taket såg han ljusgrå snören med små stjärnor
på, som gjorde ondt att se på; tuppen gol och måsarna ojade
sig uppe i luften någonstans. Han vaknade.
Det var morgon, han hade varit full, och — han hade
glömt att täcka melonerna. Som en pil var han uppe, kraflade
sig nerför trappan, såg en förödelsens styggelse i köket och
skuttade ut i trädgården; tog tre alnars språng mellan
käpparna; kände att det var bitande kallt, såg hvitt på marken,
som frasade om fotterna, och så — där lågo de, döda.
Stjälkarna snodda som rep, bladen slappa som klädeslappar, gråa,
liflösa, och fruktskaften sågo ut som om de varit brända. I
19. — Nationallitteratur. 17.
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
