Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
romantiska småfolksidyllen hos Jean Paul, den ädla dygden
hos Walter Scotts hjältar och hjältinnor, men hon afskyr
"Bulwers förförande brottslingsromaner och den fördärfvade
Balzacs talangfulla teckningar af hvardagslifvet". Äfven
henne grep ju likväl sedermera tendensen, och striden mot
konventionella missförhållanden skärpte delvis hennes blick.
Långt mera realist var ju hennes samtida Emilie
Flygare-Carlén. Trots allt det som verkar lånbiblioteksroman på oss,
är hon ju en heimatkünstler långt innan termen var
uppfunnen. och Bohusläns kustbefolkning har i henne en trogen
skildrare. Realist var äfven den allkunnige Almquist, hvars
"Det går an" var den första tendensnovellen i Sverige.
Där är endast den mest alldagliga och objektiva verklighet
gifven, men allt ligger ändå klart och typiskt, så att vi ana
stora lagar och principer i det lilla hvardagliga. De ganska
enkla förståndsmänniskorna Sara och Albert växa till
representanter för tusenden, och vi erfara känslan af att stora
samhällsfrågor kräfva sin lösning, om icke dessa tusenden
skola gå under. Till och med den föraktade dialekten blir
litterärt använd i Fredrek på Ransätts värmlandsbilder, och
med de politiska skaldernas hufvudintresse förmäldes gärna
ett realistiskt. Sturzenbecker säger: "tidens barn af all min
själ, jag blir på jorden kvar", och det låg program i
själfkarakteristiken: "jag vandrar på den hårda mark och sjunger
för mitt folk." Ett program af utpräglad modernitet,
särskildt intressant därför att det ryckte industrialismen inom
poesiens råmärken, framlade Robert von Kræmer i
diktsamlingen "Diamanter i stenkol", som inledes med frågan:
hvarför skulle inte det sköna kunna framställas i nutidens
verklighet likaväl som i en inbillad poesis guldålder, när
diamanten i alla fall aldrig är skönare, än då den infattas i
stenkol? Snoilsky proklamerade sig ju också som realist
med inledningssången till "Italienska bilder":
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
