Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ola Hansson (1860), Lundegård (1861) och Tor Hedberg
(1862); den yngre gruppen är det s. k. nittitalet: Selma
Lagerlöf (1858), Heidenstam (1859), Fröding (1860),
Levertin (1862), Karlfeldt (1864) och Hallström (1866). Som
synes, gå grupperna ihop: ”i stort sedt är det ju en och
samma släkt som gjort båda kampanjerna för eröfrandet af
den poetiska friheten”, skref också Levertin.
Skandinavismens bristning och representationsreformens genomförande
beteckna politiskt en historisk periods utgång. Tiden
därifrån och hän emot 1870-talets slut är således den närmaste
bakgrunden för realismen.
Realismen i och för sig var ju inte någon nyhet i vår
litteratur. Ett drag af nästan holländskt genremåleri anser
Schück karakteristisk* för svenskarna, och redan under
romantikens begynnelsedagar hade en osystematisk humorist
som Cederborgh gett prof på verklighetsskildring utan
stilisering eller försköning. Geijer kunde 1826 brefledes ge ett
ganska realistiskt råd: ”Gif fan både i att antikisera och
romantisera. Det är förbi med bäggedera. Poesien har så
länge sett i luften efter mönster, att det är tid hon vänder sig
till det verkliga lifvet, till uppfattning, samling, utbildning
af dess poetiska element — [observera att häri ligger
begränsningen af Geijers realistiska syn!] — Äfven poesien
måste såsom vetenskapen vända sig från de luftiga teorierna
till observation af naturen och det mänskliga lifvet.” Med
prosaromanen under 1830-talet stiger den realistiska
flodvågen för första gången under århundradet öfver alla andra.
Det gäller mindre Fredrika Bremers tidigare ”Teckningar
ur hvardagslifvet”. Trots sitt namn äro de till åskådningen
identiska med romantiken, och verklighetsskildringen är
hejdad vid gränsen till det låga eller obehagliga, vid vissa
former af det onda. Hon kan skildra det onda såsom det
demoniska, men icke såsom det reellt mänskliga. Hennes
sympatier stanna hos den öfverreflekterade, sentimentala,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
