Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förstått detta; och i sådant fall, var icke hans kyss den största
skymf, som kunde tillfogas henne? Denna tanke ingaf henne
mod. Hon ville gå ut och säga honom det — hon ville visa
honom, att han misstagit sig på henne.
Och dock, det kunde icke vara så. Hade hon icke läst
oro och bekymmer i hans ögon, då han lutade sig öfver henne
och sade: ”Fröken var så blek och jag blef så förskräckt.”
Hans stämma hade haft en lindrig darrning, då han sade
detta! Ja, han älskade henne — och hvad var det väl
egentligen för underbart däri? Hon var en Julia, hade han sagt.
Och älskade icke Romeo och Julia hvarandra från det första
mötet? Nej, hon var icke som Julia, ty Julia hade genast
tillstått sin kärlek, hon hade besvarat hans kyss utan blygsel.
Nu tystnade dansmusiken därute och omedelbart
därefter kom en ung flicka instörtande lika häftigt som Arla
nyss. Arla hade sprungit upp då det tog i dörren; den
nykomna kastade sig nu i sin ordning ned på soffan och började
snyfta, med hufvudet mot dynorna.
”Hvad fattas dig, Cecilia? Säg mig, hvad i all världen
fattas dig?”
De båda unga flickorna voro gamla bekanta, de hade
bott en sommar på samma landtställe; men Cecilia var några
år äldre än Arla, och de hade för öfrigt aldrig känt sig
närmare dragna till hvarandra. Statsrådinnan hade också sökt
att så mycket som möjligt inskränka deras umgänge. Men i
detta ögonblick erfor Arla en liflig känsla af sympati för den
gråtande Cecilia, som annars alltid brukade vara så kall och
passiv, och hon lade sig ned på knä på mattan bredvid soffan
och bad henne ifrigt att omtala hvad som händt.
Det dröjde en stund innan Cecilia kunde tala, men
slutligen framsnyftade hon: ”Skicka bud efter en hyrvagn —
jag vill fara hem — jag är så sjuk — och skaffa mig is att
lägga på hufvudet!”
”Sjuk! inte annat,” tänkte Arla besviken, i det hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
