Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
här vägen! Han, som skall fram och hedras inför hela
församlingen !”
”Jaha ja — hm.”
Den helgdagsrakade gamle höll sig med högra handen
om hakan, sköt fram läpparna, betraktade sin ena stöfvelnos,
som han höjde i vädret. Han såg begrundande ut.
”Det var bara min hund. Den här hunden —
Fältman — hm.”
”Ja, honom ska vi nog få hem,” sade klockaren resolut,
som om därmed alla bekymmer voro undanröjda; och för att
visa sin redebogenhet, böjde han sig hastigt ned som för att
taga upp en sten.
”Ja, ska det vara på det viset, så kan vi gå bägge två,”
sade Truls Jonasson upprörd, i det hakan skälfde mellan
löskragarna.
”Hvad menar Truls Jonasson?”
”Jag — hm — jag menar ingenting,” sade den gamle,
skamsen öfver att ha förgått sig.
”Jo — visst var det något?”
Det gällde ju: nu eller aldrig. Därför kom det:
”Jag menar om jag kan få taga hunden med?”
”Hunden! I kyrkan? Nej, det går aldrig an.”
Det blef en betryckt paus.
Fältman såg skamflat ut, han tryckte sig tätt upp till sin
herres ben och såg ut som ett lamm, fast han hade päls
som en ulf. En sådan här situation låg icke inom hans
erfarenhet. Han förstod icke hvarför han skulle vänta framför
detta stora hus, och hvarför det inte luktade kor, och hvarför
man såg på honom som om han gjort något ondt.
”Han är lika förståndig som en människa,” sade den
gamle med öfvertygelse.
Och så blef det tyst igen.
”Det var han, som frälste alla patrons kor vid den
stora eldebranden,” tillade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
