Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hög öfver hans hufvud, öfver hans tinningar hade det strukit
sval vind, och att inandas nattkylan var som att väckas ur
en elak dröm.
Icke så nu.
Han såg undrande upp emot himlen, den stod trång
och grå som en tilltäppt låda. Det han andades in var icke
luft: det var någonting ljumt, kvalmigt, som gaf äckel och
som kväljde.
En underlig natt! Det fanns ingenting som lefde. Icke
ett moln, som drog öfver himlen, icke en fågels pip, icke
fläkten af en vind.
Och inom honom själf fanns det något, som han icke
kunde komma ifrån, något som vuxit sig pösande stort likt
en oformlig svamp, något som kunde förstöras i dag och
skjuta upp större i morgon.
Han hade en förnimmelse af, att något borde kunnat
hjälpa honom, men han visste också att det icke skulle
komma. Det var för sent nu.
Fanns det då ingen hjälp?
Nej ... de skulle skratta alla, eller hålla honom för
narr. Ingen skulle ha rätta ordet för att lösa det, som band
hela världen i denna natt. Alla skulle de låta honom gå, —
utan att säga detta ord, som han själf icke kände.
Hans svalg var svidande torrt, och han led all dödens
ångest hundra och hundra gånger om, men han stod där
så slö och loj, som om intet vore på färde. Ty allt var
för-gäfves.
En underlig natt! — Han strök öfver håret, som var
tofvigt och vått. Skulle det vara grått i morgon? Skulle han
bära märke för hela lifvet af denna natt? Skulle
människorna se, att han lefvat tjugu, trettio år på dessa
skridande timmar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
