Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stelt som hennes gång var också ansiktet, dess uttryck
slutet, kring en sorg till döds. Det var fordom vackra drag,
nu blott markerade ; hyn var gråblek, och under ögonen lågo
brunaktiga skuggor efter sömnlösa nätter. Figuren var smärt,
afmagrad, men ännu med runda axlar.
Hon hade icke hatt på, och håret låg uppfäst på hjässan,
slätkammadt, i en grekisk knut, med sin glänsande färg
tecknande nackens linjer. Endast vid tinningarna skymtade några
silfvergråa strån bland de mörka som enstaka trådar.
Hon gick med nedböjdt hufvud, i tunga tankar, med
afmätt gång, liksom rädd för att brådska. Så stannade hon
plötsligt och såg upp, — lät blicken glida öfver nejden, öfver
den mörka skogssjön, in mellan stammarna, långt bort, där
alla konturer flöto samman i en grönblå dager. Det var mörka
ögon, i hvilka lidelserna kolnat till en svart ödslighet, det var
en lugn, dyster blick, hvilken granskande såg på allt liksom
för att mäta dess värdelöshet; en kall, hård blick, i hvilken
solens ljus ej tände glimt af värme. Det låg en död
för-tviflan kring de slutna läpparne, och händerna knäppte sig
samman i öfvermäktig ångest: det kom i blicken ett sökande
uttryck, ett ljudlöst skri efter räddning; så blef den lugn
igen, och den strök öfver allt, som stod här och växte, strök
öfver det som öfver någonting för alltid främmande och
försjönk så åter i sig själf med den lifdömdes tungt
tillkämpade ro.
Kvinnan gick vidare, långsamt och grubblande som förut.
Vid kanten af vattnet, där marken började slutta, stannade
hon och stödde sig emot ett träd, som lutade ut öfver brädden.
Hon var så försjunken i sig själf, att hon icke märkte
traskandet af små barnafötter. Som en röjd förbrytare spratt hon
till, då en späd liten röst sade:
”Tant.”
Hon vände sig långsamt, för att genom sitt skenbara
lugn dölja skrämseln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
