- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 18. Anne Charlotte Leffler; Ernst Ahlgren; Alfhild Agrell; Georg Nordensvan; A.U. Bååth; Ellen Key /
183

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ordagrant minnas allt, och han fortfor att se på henne, som
för att utforska, om hon riktigt förstått, och om hon visste,
att han talade sanning.

”Jag vill ingenting,” kom det ovänligt.

”Det gör inte något, jag kan gärna bli här ändå,”
svarade barnet, med stilla tillfredsställelse öfver att vara till nytta.

”Vill du inte springa dit bort till bänken, där du hade
din lilla vagn?”

”Nej, nu skall jag hitta på något annat.”

Hon låg en stund i plågsam stillhet, liksom fjättrad,
medan den lille verksamt sysslade bland löf och pinnar. Hon
tyckte att hon hatade honom. Men hon kunde icke låta bli
att betrakta dessa fina små lemmar och de späda dragen,
öfver hvilka det under själfva leken låg detta lillgamla uttryck
af eftertänksamhet.

Hon reste sig

”Du blir visst trött af att gå så mycket, du kan ligga
kvar här och leka.”

”Tack; jag kan godt gå; jag kan gå så långt tant vill.”

Han var redan på fötter, beredd att traska med.

Hon förstod, att hon icke skulle bli kvitt sin välmenande
plågoande förr än till kvällen, och att det icke fanns annan
råd än att göra tiden så dräglig som möjligt. När hon kommit
till klarhet öfver, att hon måste vänta, var det som om något
af hennes ovilja mot den lille gifvit vika. Han sprang bredvid
henne med ojämna steg, och för att hjälpa honom att gå
stadigare sträckte hon ut sin hand emot honom. Han stack
genast in sin däri, och så gingo de bredvid hvarandra under
tystnad.

Det var som om en känsla af trygghet strömmat genom
hennes varelse från denna lilla hand, och den
förtroendefullhet, som icke ens förmådde fatta möjligheten af, att man
kunde vara till besvär, rörde henne. Hvad var det för en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/18/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free