Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Tant. . . hvart går tant?” kom det skälfvande och
skyggt.
”Är du rädd?”
”Ja. Jag är rädd för att vara ensam.”
”Jag kommer igen, ligg bara stilla och tyst.”
”Tant kommer väl snart?”
”Ja.”
Han drog täcket öfver hufvudet, och hon försvann
ljud-löst ur rummet.
Man hade sagt, att hon fick göra som hon ville.
Naturligtvis endast ett sätt att lugna henne! I sista stund var hon
nog bevakad ändå. Men kanske kunde hon smyga sig undan.
I gångarne var det mörkt, så mörkt, att det behöfdes
hela hennes kännedom om den gamla byggnaden för att icke
törna emot, men hon trefvade sig tyst framåt, slutande ögonen
ibland, liksom hade hon då lättare för att leta sin väg.
I trappan blef det ljusare, från det höga fönstret, men
så kom den mörka midtgången där nere igen. Icke en
människa att höra i hela huset; allt var stendödt, som vandrade
hon genom de tomma gemaken från en hänsofven tid. Så
stod hon vid porten, kände sig för och fann låset. Hon var
säker om att finna det tillåst, men hon vred om och det gaf
efter, den tunga dörren vände sig tyst på sina gångjärn, och
hon var fri.
Invid själfva tröskeln stannade hon, i det hon höll porten
tillbaka med ena handen, så att den icke skulle slå igen
bakom henne.
De vid mörkret vanda ögonen vidgade sig för den
hvit-aktiga dager, som slog emot dem, och så höjde de sig
instinkt-likt mot den stilla natthimlen, där månen stod i fullvuxen
rundning och lyste ned öfver jorden med sitt lånade sken,
gifvande hvarje föremål ett mystiskt, okroppsligt utseende och
en oformlig skugga.
En högtidlig ro låg öfver allting, och himlen med sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
