Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sagda med. ”När man är målare, har man rätt att vara
galen,” resonerade Figge, fortfarande i soffhörnet. ”Alla
målare ä’ vridna. Det är terpentinen, som slår åt hufvudet.
Ja, då gick vi då. ’Gomårn’,” — han härmade Boklund.
”Adjö med er, pojkar. Tack för visiten,” ropade Svante
efter dem.
I de kolmörka trapporna trasslade man in sig bland
högröstade ungherrar och fnissande flickor, som strömmade
ut genom en dörr. Cigarrerna lyste, knuffar bestodos öfver
lag och kvickheter likaledes. Figge var genast inne i
situationen, och när han, klämd och svettig och med hatten
till-bucklad, kom efter Sten nere på gatan, såg han ut som själfva
lefnadsglädjen.
”Ja, hvad ska man göra? Lifvet är en strid. Och blir
man inte målare, så har man åtminstone haft lifvadt.”
De skildes i ett hörn. ”Nu glömde jag att fråga om
tändstickorna. God natt på dig, skriftställare!”
II.
Figge hette alls inte Figge utan Lars Erik Molin, men
det föll ingen in att kalla honom annat än Figge, och det var
han van vid.
Svante Ulf fick inte kallas Apemann af andra än af
Figge, som uppfunnit det namnet utan känd anledning. Han
var en fattig bondpojke, som gått vall med getter borta i
Småland, men hade tidigt fått gynnare och uppfostran och
blifvit skickad till Målareakademien för att bli en stor
konstnär.
Figge hade kommit dit utan al! påstötning. Hans mor
måste låta honom resa, därför att han aldrig gjorde annat
än ritade gubbar och slaskade med vattenfärger. En släkting
skaffade honom plats på centraltryckeriet, och man väntade
att pojken skulle arta sig och göra sin mor heder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
