Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sträckta, skogbevuxna höjder bilda en linjeskön mur omkring
lustgården; en stark, grönsvart och hvitfraggande fors öppnar
väg genom muren för ögat och fantasien, och vida sjöar gifva
det mörka skogslandskapet ett par stora, klara ögon.
Glittrande björkar och blommande rönnar dofta i den
midsommarsol, som blott ett par timmar sjunker under synranden, som
nästan dygnet om brådmognar skördarna, utpressar dofterna
och målar blommorna färgstarka. 1 åsarnas gröna vidder
spegla sig om dagen molnen som snabbt glidande blåa skuggor.
Men kvällen gjuter öfver åsar och fjäll både röktopasens och
ametistens violetta skiftningar, både opalens ljusa och hafvets
djupa blåhet, både äppelblommens och vinets röda skimmer.
Slutligen framträda fjällens mjuka, fint fördelade konturer
entoniga — i mörkblå emalj — mot himlens guldgrund, och
denna förblir hela natten lika glödande, tills den omärkligt
smälter in i morgonljuset.
I denna ökenstillhet, fylld af ljus och färg, af stora linjer
och af vida syner, gripes själen af ensamhetens rus. Det
liknar icke lyckans eller skaparglädjens, men det har sin
egen sötma och sin egen styrka. Och medan det är ödet,
icke vår vilja, som närmar de båda andra bägarna till våra
läppar, beror det på oss själfva att någon gång njuta
ensamhetens sakrament, att hvila vårt hjärta och vidga vår tanke
i en stor tystnad, helst njuten i en stor natur, med lugna,
plastiska linjer.
Men nutidsmänniskans hjärta kan icke hvila. Det lefver
i oro, suckar efter ro och — skyr den som en sjukdom,
svårare än den nevros, för hvilken den skulle vara boten.
Ja, nutidsmänniskan fruktar i själfva verket knappt något så
mycket som att bli ensam med sig själf, ty detta gör henne
”melankolisk”. Det vill säga, att hon då verkligen nödgas
djupt känna allvaret i sin egen tillvaro eller i tillvaron öfver
hufvud — en känsla, af hvilken hennes själ skulle växa.
Men hon kväfver tvärtom själens drift att växa genom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
