Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I ”Amorina” är det isynnerhet genom bokens hjältinna
som Almquist uttrycker den andra sidan af den lifserfarenhet,
genom hvilken han förlorat tron på viljans frihet. Den natur,
som Almquist ärft af sin mor, var en inåtvänd, där djup
kvietism var det härskande draget, en natur, som var endast
”gemüth”. I en sådan natur blir stämningen allhärskande,
viljan yttrar sig endast som instinktiva impulser. Allt det
omedelbara blir betraktadt som den heliga lifskraften, blir
den ”inre värmes ljus”, som klarast upplyser förståndet.
En sådan natur är med nödvändighet rik på mystik, den
slags djupa mystik, hvilken träffande blifvit kännetecknad
som barnasinne, riktadt mot världsalltet. För mystikern är
hvars och ens intuition enda vägen till sanningen. Och denna
vinner icke i styrka, genom att man bringar in under
medvetandets uppklarning hvad intuitionen omedelbart gifvit. Nej,
det högsta lifvet är enligt Almquist att vara omedveten som
en lyra, hvars strängar Gud rör — en bild, hvilken nästan
ordagrant finnes hos Shelley, som uttryck för dennes
panteistiska känsla. Att vara innesluten, gömd i det hela, att låta
tanken förgås, att vara osedd af sig själf, att sjunka ned i den
onämneliga tysta grunden, detta är ”den högsta kraften till
andens läkedom”. Almquist tröttnar aldrig att sålunda
upprepa omedvetenhetens, omedelbarhetens sakramentala
betydelse, och äfven i detta fall är han samtidig med vårt, till
omedvetenheten och omedelbarheten trånande sekelslut. Hela
mångfalden af samtidens egendomliga själsliga företeelser
hvilar ytterst på människonaturens längtan från öfverreflexionen
och sönderdelandet, från vetenskapens skarpa dagsljus
tillbaka till lifsmysteriet, den dunkla mull, där anden måste
hafva sin rot nedsänkt för att kunna blomma.
För den själ, som sålunda smälter hän i allnaturen, blir
denna besjälad. Så ger Almquist narcisserna frihet och tankar,
rubinerna föreställningar, ”genom hvilka de inom sig utföra
det evigas purpurdikt”, skogens dofter förvånas öfver den luft,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
