Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som från trädgårdens örter kommer dem till mötes. Björken
är utmarkens konstnär, hafsörnen är en dikt, sväfvande fram
på dunkelgrå, skimrande vingar, en Guds dikt. Ty Gud
kan icke själf förnimma sitt eget dunkla väsen, men vill
upptäcka det. Därför ställer han sina känslor och tankar framför
sig, och alla tillsammans utgöra de världen. Dess skiftande
företeelser äro de taflor, målaren bakom molnen målar för
att stå uppklarnad inför sig själf. Allt i naturen blir således
för Almquist yttringar af det gudomliga. Men ju närmare
människan står det gudomliga, dess mer ursprunglig är hon,
dess mindre medveten. Därför blir det djuriska, det barnsliga,
det folkliga, det kvinnliga, det artistiska för honom det
omedelbarast gudomliga. Särskildt i denna tid af otaliga strider, som
sins emellan söndra människorna, och efter den strid, som
reflexionen bragt in i Almquists eget väsen, fann han det
djuriska sättet att vara till gifva ”en harmonisk intagande bild
af en hög enighet med sig själf”. Sin dröm om ett fullkomligt
upphäfvande af all splittring ger Almquist gestalt i sin
mest trolska fantasiskapelse, sin Tintomara. Han har
upptagit mystikens tanke om ett animal coeleste, då han danar
detta väsen, som ömsom verkar likt en yngling, ömsom likt
en flicka, ömsom med människans, ömsom med djurets färdigheter,
men som, just genom att stå öfver alla begränsningar,
alltid och åt alla meddelar intrycket af en ”underbar vår, en
oefterhärmlig lätthet och kristalldager”.
Ur denna dyrkan af instinktlifvet som gudsgemenskapen
följer, att Almquist uppfattar som det största brott af alla
att kränka sitt väsens djupaste håg, ”att bryta sönder sin
karaktärs första stråt”. Syndafallet i världen, genom hvilket
tillvaron är söndersliten, var att reflexionen dödade
omedelbarheten, att konventionalismen störde instinkten. I den lilla
dikt, Skönhetens tårar, som Almquist anser innesluta alla
sina andra, låter han en fräck jätte genom världsrymden
förfölja en flyende nymf; jättens hårda hand sårar nymfens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
