Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijerstam. — Hedberg. — Josephson
ryckande idealen ur molnen. Alla faktiska värden skulle
omvärderas, så att stötestenarna kunde undanröjas. Och likasom
alltid i brytningsperioder gick man tillbaka till naturen, ett
ord som, hur enkelt det låter, har sin egen betydelse för
hvarje släkte, ja, för hvarje individ.
Naturen var det nya, som väntades, lifvet, som skulle
lefvas, när skrankorna, de sociala och moraliska förhållanden
och begrepp, i hvilka människan fjättrats, fallit bort, hvad
som borde finnas, men icke fanns. Bakom den härskande
onatur, hvari allt, som hindrade individens lycka, individens
utveckling, inbegreps, sökte man de former och villkor, de
mänskliga själstillstånd, som kallades natur i dikten, emedan
de troddes kunna skänka oss ett lifvet förnyande elixir.
Denna pessimism i värderingen af hvad som är, denna
optimism i fråga om framtiden genomsyrar Geijerstams
ungdomsverk. Det är Uppsala, dit man kommer för att med
lågande kunskapstörst dricka ur lifvets brunn, och hvarifrån
man går blaserad, mera lifsoduglig än någonsin. Det är
ortodoxien, som binder oss eller ger oss fanatiska
upprorsmän. Det är spörsmålen om äktenskap och sedlighet,
asketism eller lifsglädje, om ynglingens kamp med sina drifter.
Det är krafvet på sanning i en miljö, där man är något annat
än man synes, där munnen bekänner hvad hjärtat förnekar,
där allt är en lögn, ett sken. Eller striden mellan nytt och
gammalt, mellan de yngre och de äldre, den kärlekslösa
intolerans, som gör föräldrar och barn till fiender, åtminstone
till främlingar för hvarandra.
Erik Grane representerar Geijerstam i den olyckliga
öfvergångsgeneration, hvars själ är kaos och oro, som lider
under trycket af en verklig eller inbillad orätt i samhälls- och
familjelif, som därför icke blir hvad den borde. Äfven Ernst
Hallin tvingas in i samma farliga och tröstlösa kris, men
är svag nog att af fruktan för brödbekymmer och skandal
böja sig, i det han fegt viger sig åt kyrkan, ehuru också han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
