Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijerstam. — Hedberg. — Josephson
turnerar han skålen han dricker i opponenternas namn för
Paris till en varm hyllning åt Sverige.
Så stå vi här på utländsk mark vid nya konstens källa,
att något af dess friska dryck i våra krukor hälla
och bringa till vår mor, vårt land, på våra fäders vis.
Dock, redan tidigt i hans yraste, af renässansens
festfanfar smattrande, af stark lifsglädje burna poem skymtar
melankoliens tår. Dess i början främmande, småningom
förtrogne, slutligen hans väsen tyranniserande svartalf visar,
hur aningen om den själssjukdom, som förlamade
konstnärens pensel och klippte af lyrans strängar, fräter och tär
på hans lif. Det är Heines till förtviflan stegrade, men här
vida vekare världssmärta, och utan en Heines ironi.
Icke under, att skalden varnar oss för dessa "barn af
sorgens makt", de svarta och de gula rosorna, med taggar,
som stinga, och blod på bladen, "Jag", ."Vioioncell", "Min
graf" m. fl., dessa ur djupet af ett såradt och skälfvande
hjärta hämtade pärlor, om hvilka han talar i "Svanesång":
Säg, hvarför gifva vi de kval
åt världen, vi bort dölja?
Vår jord är ju en jämmerdal,
den sorger öfverhölja.
Det därför är, att skaldens skrik,
dem hjärtats sår frambringa,
skall som en vemodsljuf musik
till eftervärlden klinga.
Och därför svanen sjunga skall
med döden under vingen :
hans välljud tjusar världen all,
hans smärta kväljer ingen.
Nils Erdmann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
