Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o *.., 0 -... 0•••..•<> -.. o-
o
O-
Gustaf af Geijerstam
funnit en plats, hvilken mottog oss som ett hem, och Mary
utbrast: ”Här måste vi bo.” Som i vår första ungdom grepo
vi hvarandras händer, och hand i hand gingo vi långsamt
fram emot aftonsolen, hvilken försvann bakom byggnadens
fasad. Denna sol, som var mild och varm, dessa långa, svala
skuggor, som korsade hvarandra på marken — allt detta
minns jag som ett mottagande på denna plats, hvilken blifvit
vårt hem. Och när vi gingo omkring i de små, låga rummen,
där allt var gammaldags, trångt och föga komfortabelt, men
där solen låg in genom de dammiga fönstren, och där dörren
till verandan stod öppen, lämnande utsikten fri öfver en
plan med stora, lugna linjer af träd, bakom hvilka skönjdes
i fjärran som ett vänligt öga den mattblå glansen från en stilla
insjövik — då föll öfver mig den underliga känslan, att här,
i dessa rum, i denna omgifning, hvilken erinrar mig om min
barndoms lekar och för med sig något af generationers halft
utplånade minnen, här skulle mitt öde utvecklas och
fullbordas. I den stund jag första gången läste dörren om mig
och de mina här i vårt hem, hade jag också stängt dörren
till hela vårt förflutna lif, och i ensamheten skulle alla de
röster komma till orda, hvilka flytt från min sida under det
främmande lif, jag lefvat i många år.
Jag kan känna detta ånyo ännu. När jag vill, kan jag
sänka mig ned på nytt i denna känsla, att jag liksom kommit
mitt eget öde närmare. Men det skrämmer mig icke längre.
Det står mig nära som en människa, med hvilken jag är i
hemligt förstånd, utan att röja det för någon, och som de
gamla egyptierna läto ställa en likkista vid sina gästabud,
men dock förmådde att inför dödens anlete hålla glädjen vid
lif, så njuter också jag i fulla drag af det lif, som är mig
unnadt, och jag frågar icke, om i dag eller i morgon min
tysta lycka skall afbrytas. Och jag känner, att detta är lyckan,
detta att, utan önskningar eller begär, endast förnimma, huru
alla själens dolda krafter ordna sig i melodisk ro, förnimma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
